Vi vill gärna informera om forskning och uppmuntra till en positiv och nyfiken attityd till naturvetenskaplig forskning. Idag skriver ledarna för Stockholms universitet att Sverige behöver forskning inom Humaniora och Samhällsvetenskap. De anser att det har varit för mycket fokus på naturvetenskap och teknik. Inget ont i den rubriken.
Men det finns några ”men” efter att ha läst artikeln trots allt.
Sverige har bestämt sig för att bli en kunskapsnation, något som bara sett fint ut på pappret men samhället är inte riktigt med på noterna. Det betyder att fler än någonsin går på universitetet. De flesta väljer humaniora. Det trots att, enligt statistik, samhället behöver naturvetare.
Alla dessa människor behöver få jobb givetvis, vi utbildar folk även för yrken där det inte finns jobb. Ett sätt att tackla detta är att bygga ut forskningsområdena. Och jag är inte alls emot att vi ska förstå vår samtid, det är jättebra.
Det utbildas just nu mer forskare inom naturvetenskap än någonsin tidigare i Sverige. En anledning är just att vi medvetet vill ha en högre utbildning bland befolkningen- på pappret. När de är klara finns det dock inga pengar för den högre forskningen, för fram tills nyligen har det inte skjutits till några nya pengar, man har expanderat antalet doktorander men alltså låtit pengarna vara samma. Fler och fler vill äta på samma kaka. Cancerforskningen i Sverige har tex nästan bara bekostats med privata medel.
De ”forskningsutbildade” (de som har skrivit en avhandling och doktorerat) kan alltså inte fortsätta att forska och vi är många som är ute i samhället. Här är det ingen som har en aning om vad vi kan och inte kan göra. Let me tell you, en forskningsutbildad från naturvetenskapen kan göra typ allt. Kanske en annan bloggpost.
I DN-debatt skriver de att kulturen behövs för att ge människan en plats i en komplex värld (numera då när vi inte är religiösa i Sverige)- och en kulturblogg kommenterade kulturen tillhandahåller fantasi. Stephen B Hawking skriver; “What is it that breathes fire into the equations and makes a universe for them to describe?…Why does the universe go through all the bother of existing?” i sin bok ”A brief history of time”. Allt sitter i hur vi möter världen, finns det en känsla av vördnad i dig kan du vara naturvetare, kristen eller marxist- och se fantasi, skönhet och en känsla av ”wow” var du än går. Det naturvetenskapen tillför kulturen är lika mycket värt som tvärtom, i form av musikindustrins utveckling, filmindustrins utveckling, dataspelstekniken etc- för att inte tala om den inspiration och kreativitet författare, konstnärer och andra skapare har fått via naturvetenskap. Den listan kan göras väldigt lång. Och det är väldigt sällan kulturen vill se denna länk. Vad är fantasi; att starta gruvdrift med meteoriter i rymden eller en konstnär som bajsar mitt i en utställning? Att använda guld som smörjmedel och som skydd om strålning eller att studera trumpeters klang ur ett genusperspektiv? (haha där vinner kanske trumpeten)
Ett litet ”men” jag har är ”för vem” det är humanioraforskningen ska förstå den komplexa världen? Det undrade jag ibland när jag satt på föreläsningar på karolinska institutet också, så det är inte bara riktat mot humaniora i sig, ibland kan medicinska forskningsprojekt te sig lika verklighetsfrånvända- skillnaden där ligger i att man aldrig vet vad de finner om man låter ett medicinskt projekt hållas. I humaniora tenderar man att veta det. Inom medicin (vet ej om det gäller all naturvetenskap) är det just inom osexiga grundforskningsprojekt där man gör de största coolaste upptäckterna (något jag döpt till landet narnia fenomenet efter att man måste sitta i garderoben och inte tänka på narnia för att komma dit), och det kan man nog inte säga om humaniora.
Kan det vara så att våra gränssättningar mellan de olika forskningsområdena inte gagnar oss längre? Vi arbetar för människor och inte emot varandra, och det är dags att omvärdera varför vi har forskning? Så återigen, för vem ska vi förstå platserna i den här komplexa världen, för vem tittar cellbiologen in i cellens skrymslen och astronomen ut i oändligheten? Och det sätter ännu mer fokus på hur familjen Svensson får reda på vad forskarna gör. För de vet tyvärr mindre och mindre om hur och varför vi gör vad vi gör. Här spelar media en stor roll, appropå för vem humaniora ska förstå vår komplexa värld. Om det bara blir en dialog mellan specialister är det inte intressant, och medierna gillar bara att rapportera när det är riktigt knäppt- som genustrumpeter. Jag tror att ett av våra största kommande demokratiproblem är gemene mans dåliga naturkunskap, för det kommer att spela en så stor roll de kommande åren inom försäkringar etc. Kommer man att hävda att vissa gener ska ha en annan försäkring eller inte? Ska man operera bort bröst eller inte om ens mamma har haft bröstcancer? Kommer vi alla behöva sekvensera vårt genom, kommer det krävas av oss? Vad är det vi behöver, en till person som stirrar i en bok på ett universitet eller se till att alla får en ordentlig kunskap i naturvetenskap så att de kan ta ordentliga beslut? Vi kanske ska dissa mellanhänderna, skaffa oss våra egna kommunikatörer och konstnärer och så undervisar vi familjen Svensson själva efter bästa förmåga?
Jag tror absolut att det finns massa plats i framtiden för humaniora. Som ett fantasiscenario; tror jag att man kan finna den på ett nytt sätt närmare människorna, där människor kan komma i kontakt med sin egen kreativitet. Studier visar att människor som gör det minskar sina stresshormoner och mår bättre. Människor som är utbrända och får sjunga kommer snabbare tillbaka till sina jobb. Det finns massa arbete för kulturarbete som vill arbeta i nära kontakt med människor i framtiden. Tror jag. Frågan är om det ska betalas statligt eftersom hälsosamma medborgare som jobbar mer givetvis är i näringslivets och ekonomins intresse.
Viktigast är att hålla sinnet och tankarna öppna, våga omvärdera, fascineras, vara nyfiken och komma ihåg; den här planeten vi bor har lyckats med något helt otroligt. För fyra miljarder år sedan hände något…en rörelse startade, livet…och från den går det en oavbruten linje till dig och mig. Generationer efter generationer av uppoffringar, kärlek, glädje och sorg har fått oss hit, och nu har vi möjlighet att studera vad det betyder att vara här för en kort stund. Låt oss ta vara på den på bästa möjliga sätt!
http://www.dn.se/debatt/sverige-behover-humaniora-och-samhallsvetenskap
